(in)visible at Malmö konstmuseum – Zafira Vrba Woodski, ongoing until January 9, 2022

Swedish below

What emerges when we look at an art collection from a queer perspective? Can a museum tell us something about the duality of absence and presence?

SAQMI participates in the exhibition (in)visible) at Malmö Art Museum with Zafira Vrba Woodski’s work I’m continuously crying tears of estrogen and tears of testosterone.

Hear Zafira talk about the work here (only in Swedish) and if you want to see the opening afterwards, you can do it here (also in Swedish). Read more about the exhibition and Malmö Art Museum here. Please look at Zafira Vrba Woodskis homepage.

---

I’m continuously crying tears of estrogen and tears of testosterone, Video, 5 min, silent, 16:9

Text by Zafira Vrba Woodski, 2020

The history of people who break the expected norms about gender and sexuality is quite extreme. We have been celebrated and we have played vital roles in communities as the gatekeepers who access several dimensions or worlds, gifted with magic, healing and wisdom. But we have also been persecuted and killed through many cultures and times. Identifying as queer, trans and femme puts me in lineage with ancestors who experienced both love and hate, sometimes at the same time. 

Being trans is a matter of life and death. When I look at my own trancestry from the past few hundred years, death is always around. During the 15th, 16th and 17th century in Europe, thousands of people, mainly women, were accused of witchcraft and killed. Some of the victims who were murdered during these centuries, those who were actual witches, are my ancestors. Not only them, also the magic workers, chaos workers, healers, outsiders, midwifes, sexworkers, herbalists, ritualists… People that we, with our modern and Western terms, would call queer, trans, nonbinary, crip or outcasts. These are my ancestors. 

Even today hundreds of trans people worldwide are murdered every year. Hundreds, or maybe even thousands of trans people take their own lives every year. A third of all trans people in Sweden have considered killing themselves during the last year. 

If you are a trans teenager that number doubles.  

Death follows you and is always close when you are trans. We are missing generations of people who could have been our lovers, partners, parents or our friends. When we mourn our dead, we mourn our ancestors, and the ones who, if they had survived, the future would have called their ancestors. They all deserve to be radically mourned. We all deserve to be remembered.

Being trans is something that should be celebrated. 

Living gender blessed. Feeling gender euphoria. Exploring liminal space. Shaping the chaos of creativity. Embodying revolutionary time. Manifesting beyond language. These are just some of our gifts. Our lineage is not straight or linear, trans lineage is a rebellionrevolutionary. 

We fight to survive. Yet, I’ve never met a trans person who is afraid of death. 

That is also one of our gifts. 

I’m continuously crying over my ancestors, friends, lovers, partners and parents who died way to early. I remember them all. May their memories be a revolution.

In the film, Zafira Vrba Woodski plays a weeper who cries tears of hormonal gel. The testosterone gel was gifted from a friend who died in 2020. The estrogen gel is Zafira’s own. 

I’m continuously crying tears of estrogen and tears of testosterone is presented in collaboration with SAQMI. Curator: Anna Linder

---

Hör Zafira berätta om verket här och om du vill se vernissagen i efterhand på Malmö Konstmuseum kan du även göra det. Läs gärna mer om utställningen på museets hemsida. Se gärna Zafira Vrba Woodskis hemsida för mer om konstnären.

I’m continuously crying tears of estrogen and tears of testosterone. Video, 5 min, utan ljud, 16:9

Text av Zafira Vrba Woodski, 2020

Historien om personer som bryter mot samhällets förväntningar kring kön och sexualitet är ganska extrem. Vi har blivit hyllade och haft centrala roller i samhällen genom tiderna. Vi har haft nyckeln till flera dimensioner och världar, begåvade med magi, läkekonst och visdom. Men vi har också blivit förföljda och mördade i många kulturer genom historien. Min identitet som queer, trans och femme skapar ett släktskap till förföräldrar som upplevt både kärlek och hat, ibland till och med samtidigt.

Att vara trans handlar om liv och död. När jag ser på min egen transhistoria från de senaste århundradena är döden alltid närvarande. Under 1400-, 1500- och 1600-talen i Europa dödades tusentals personer som anklagats för häxkonst. En del av offren som dödades under dessa århundraden, de som faktiskt var häxor, är mina förföräldrar. Och inte bara dem, även magiker, kaosutövare, läkekunniga, outsiders, jordemödrar, örtsamlare och sexarbetare. Personer som vi med våra moderna och västerländska termer idag antagligen skulle kalla queer, trans, ickebinära, crip eller samhällets utstötta. Dessa är mina förföräldrar.

Även idag mördas hundratals transpersoner världen över. Hundratals, eller kanske tusentals transpersoner tar sina egna liv varje år. En tredjedel av alla transpersoner i Sverige har övervägt att ta sina liv under det senaste året. För transungdomar är siffran dubbelt så hög.

Döden är alltid nära om du är trans. Vi saknar generationer av personer som skulle kunna ha varit våra älskare, partners, föräldrar eller vänner. När vi sörjer våra döda sörjer vi också våra förföräldrar och de som framtiden skulle kallat sina förföräldrar, om de överlevt. Alla dessa förtjänar att bli radikalt sörjda. Vi förtjänar alla att bli ihågkomna.

Att vara trans är något som borde hedras.

Att leva könsfri. Uppleva könseufori. Utforska liminalitet. Gestalta kaos och kreativitet. Förkroppsliga revolutionär tid. Uttrycka sig bortom språket. Dessa är bara några av våra gåvor. Vår tidslinje är inte rak eller linjär. Transhistorien är ett uppror.

Vi kämpar för att överleva. Trots det har jag aldrig träffat en transperson som är rädd för döden. Det är också en av våra gåvor.

Jag gråter oupphörligen över mina förföräldrar, vänner, älskare, partners och föräldrar som dött alldeles för tidigt. Jag minns dem alla. Må deras minne bli en revolution.

I filmen spelar Zafira Vrba Woodski en gråterska som gråter tårar av hormongel. Testosteronet är en gåva från en vän som dog i maj 2020. Östroget är Zafiras eget.

I’m continuously crying tears of estrogen and tears of testosterone presenteras i samarbete med SAQMI. Curator: Anna Linder.